Oj...jag hade visst en blogg!!!

Oj...jag hittade in hit på in på min egen blogg då jag bara skullle kolla efter ett recept på pepparkaksbiscotti-jag rekommenderar verkligen "gourmet morsans" blogg som jag har länkat till här från mig. Gillar man att fixa i köket så hittar man alltid något bra hos henne, vad man än känner för att göra! Kolla!

Ja som sagt så hittade jag in på min egen blogg och så kom jag till att kolla runt lite, minnas lite, lyssna av lite låtar som jag lagt upp och framförallt bli rörd så det svider till lite i ögonvrån av alla underbart fina kommentarer-tack, tack, tack...för att ni alla finns i mitt liv!

Jag tycker inte att jag haft någon vidare inspiration till att skriva, inget att tillföra som verkat tillräckligt intressant (men när jag läser om gamla inlägg så förstår jag att de tydligen inte behöver vara så värst intressanta och meningsfulla inlägg för att ändå bli hyllade. Börjar fan nästan gråta när jag tänker tänker på alla fint som jag läst..som de som orkar läsa mina texter faktiskt har skrivit bara till mig!

Jag kanske har nåt att berätta iallafall då och då...om jag kanske eventuellt kanske börjar skriva lite igen så tänker jag att då ska jag skriva som om det inte gått månader sen sist...jag orkar ju liksom inte förklara och gå igenom 100 000 olika grejer som hänt senaste tiden...minnen och bilder från det som varit sen sist kanske ploppar upp här ibland lite av sig själv iallafall. Min totala bloggfrånvaro kan jag väl närmst förklara i ett endaste ord-Instagram-snabb bildblogg som går på två sekunder att dokummentera och lägga ut för de jag vill. Men visst...hela tiden har jag ändå lite som går och mal, drar och sliter i mig....det är skönt att skriva ner sina tankar! Prova!!!

Detta blir allt för nu...jag kan ärligt talat inte sitta ner längre eftersom jag trillat nerför trappan och fått en spricka i svanskotan. En vecka sen idag och idag är nog första dagen som jag kan känna att allt kommer att bli bra någon gång igen. Jag har känt mig helt galet mörbultad, skrikit rakt ut av smärta, gråtit och samlat mod till att vända mig i sängen och resa mig upp (hemska tanke om jag behövt nysa eller hosta-jääääävlar!!!)
Idag behövde jag ingen hjälp att ta på stödstrumpor och få på och knyta skorna och det måste väl vara ett gott tecken! Tack Johan, Ludwig & Hanna (och mamma för att du ringt ca en miljon gånger bara för att höra hur jag mår!) och framförallt till Linnéa för all hjälp, från skoknytning och extra hjälp i bageriet, med saker jag har svårt att göra, till att roadtrippa runt mig till vårdcentral, till röntgen (aldrig ska jag glömma den märkliga dagen!) och för att du alltid är så söt och omtänksam, för att du finns och bryr dig!

Nu måste jag ha te!!!!!! Love